OM EKOPARKEN - Ekoparkens historia		Ladda hem och skriv ut! Nu kan du ladda ner och skiva ut skrifen "Ekoparkens historia", för bekvämare läsning! Klicka på pdf-symbolen nedan för att ladda hem skrifen.
av Henrik Waldenström INNEHÅLL • Det kungliga landskapet • Projekt Ekoparken WWF • De 22 föreningarna blir "Förbudet för Ekoparken" • Hur gick det med riksdagsmotionerna då? • 1992 – ett hårt kampår • Nationalstadsparken föds 1993 • Avgörandets år 1994 Det kungliga landskapet I takt med att Stockholm växer ökar också konflikterna mellan stadens expansionssträvanden och bevarandekrafterna. Under 1980-talet stod heta strider kring såväl E4:ans trafikplats vid Haga Norra, som den s.k. Bellevuelänken. Dessa projekt gav upphov till föreningar som Bellevueförbundet och Haga-Brunnsvikens vänner. Stockholms Energis kolkraftverk i Hjorthagen initierade Djurgården-Lilla Värtans miljöskyddsförening. Kampen mot en österled över Djurgården initierade Djurgårdens Hembygdsförening. Dessa tre föreningar är exempel på föreningar som vuxit upp ur ett miljöengagemang. Därutöver fanns ett stort antal föreningar inom området som redan fanns på plats och var av intresseföreningskaraktär såsom bostadsrättföreningar, hyresgästföreningar, Föreningen Östermalm m fl. Denna täthet på föreningar och tradition av föreningsbildande har haft stor betydelse för det arbete som drivits inom det som sen kom att bli Förbundet För Ekoparken (FFE). Under slutet av 1980-talet var det främst två projekt som fick folkmotståndet att blossa upp och det var förslaget om en s.k. japanskrapa vid Brunnsviken och Byggnadsstyrelsens förslag till fördjupad översiktsplan för Norra Djurgårdens institutionsområde. Här var det framförallt exploateringen för bostadshus vid Bergiusvägen norr om universitetet i Frescati som blev startskottet, befolkningen skulle i ett slag öka från 2 400 till 6 000. Det förstnämnda har berörts ovan. Det sistnämnda gav upphov till föreningen "Norra Djurgårdens vänner" som bildades 1990 och Projekt Ekoparken WWF. Projekt Ekoparken WWF Parallellt med att motståndet formerades i föreningar växte Projekt Ekoparken WWF fram och blev min egen plattform i arbetet. Utgångspunkten var samma som för Norra Djurgårdens vänner, nämligen planerna på ett stort bostadsområde vid Bergiusvägen som jag tyckte var helt oacceptabelt. Jag bildade "Projekt Djurgården" inom Stockholms Ornitologiska Förening (StOF) för att tillföra ornitologiskt planeringsunderlag som motvikt mot bebyggelseplanerna. Projekt Djurgården innebar framförallt att ideella krafter inventerade Norra och Södra Djurgårdens fågelliv. Fågelrapporter kom även "utanför", från Haga och Ulriksdal, vilket gav impulser till idéer om ett sammanhängande större parkområde. Det stod klart att Djurgården, Haga, Ulriksdal hade ett starkt ekologiskt samband. Flera av de inrapporterade arterna hade en stark stam som på ett likartat sätt hörde till det kungliga landskapet, ofta knutet till de gamla ekarna. Exempel på detta var kattuggla och skogsduva. Jag diskuterade idéerna kring detta med Christer Lignell på Djurgårdsförvaltningen under våren 1990 och Christer ordnade ett möte som skulle visa sig helt avgörande för fortsättningen. Möjligheterna öppnade sig nämligen snabbt efter en lunch med ståthållaren Harald Smith, Världsnaturfondens generalsekreterare Jens Wahlstedt och Christer 18 oktober 1990. Jag presenterade mina idéer om att man borde knyta ihop Djurgården, Haga och Ulriksdal som ett sammanhängande grönområde. (KGB) blev första arbetsnamnet, dvs "Kungliga gröna bältet". Eftersom Stockholms kommun hade föreslagit naturreservat på Kungl Djurgården så passade det bra att i det här sammanhanget också utreda förutsättningarna för detta. Utredningen innehöll idéer om att skapa och utveckla en sammanhängande natur- och kulturpark på förutvarande och nuvarande kungliga domäner med ledorden "värna, vårda, visa". Allt detta knöts ihop i rapporten "Ekoparken - sammanhängande natur- och kulturpark i storstad". Namnet Ekoparken syftade naturligtvis på att området hade ekologiska kvaliteter men även andra associationer kunde skapas. Ekarna är det främsta skyddsvärdet, ko kan behövas för skötseln av parken, konceptet ska ge eko till andra storstäder, k betyder kunglig, o betyder kretslopp o s v. Rapporten var uppkopierad och klar 31 januari 1991 och hade strax innan givit underlag för en riksdagsmotion av miljöpartiet i ärendet och en ansökan om projekt hos Världsnaturfonden WWF. Avsikten var att Miljöpartiet skulle få till stånd en flerpartimotion. Istället gick (s) och (c) ut med separata motioner som enbart rörde brunnsvikenområdet. Christer Lignell skickade för Ståthållarämbetets räkning ut rapporten på remiss, mest till myndigheter. Solna stad besvarade inte remissen på annat sätt än genom att skicka sin översiktsplan och Stockholm stad kallade till möte på Stadsbyggnadskontoret. Det var jag, Christer och Lennart Tonell som mötte Peter Lundevall och Susanne Arnborg från Stadsbyggnadskontoret. Mötet var lite spänt. Remissvaren var annars över förväntan positiva och gav en kick att fortsätta bevarandearbetet. En annan positiv reaktion kom i april i och med beskedet att starta och driva det som skulle bli min heltidssyssla i flera år - Projekt Ekoparken WWF. Det nya engagemanget från Världsnaturfonen fick ytterligare glöd på nationaldagen. Jag och Jens Wahlstedt guidade en morgon ett trettiotal personer på morgonen vis Isbladkärret. I ett tal senare i Gyllene salen i Stadshuset presenterade Jens Ekoparken, för många för första gången. Arrangör var "Positiva Sverige". De 22 föreningarna blir "Förbudet för Ekoparken" Norra Djurgårdens vänner med paret Rapp i spetsen tog initiativ till att samla ihop 22 föreningar till en banbrytande presskonferens 14 maj 1991 i Gula villan i Frescati, där bl a Jens Wahlstedt talade. Ett upprop som 22 föreningar undertecknat presenterades: "Kraftfulla insatser krävs för att rädda Norra och Södra Djurgården, Haga-Brunnsviken och Ulriksdal/Sörentorp". Ekoparken som begrepp var ej helt etablerat bland föreningarna vid den här tidpunkten. Detta ändrades dock raskt efter journalisten Klas Tägils två helsidor i SvD i månadsskiftet juni-juli, som blev genombrottet för konceptet "Ekoparken". Sedan dess har mediaintresset för Ekoparken varit mycket stort, och Ekoparken blev alltmer etablerat som kampidé både hos föreningarna och allmänheten. Dessa helsidor satte också fart på Miljöpartiet de gröna som några dagar senare skrev ett öppet brev till kungen, Solna kommun, Stockholms kommun och krävde moratorium (stopp) för fortsatt exploatering i Ekoparken. Den 25 augusti 1991 arrangerar Projekt Ekoparken WWF och "de 22 föreningarna" "Ekoparkens Dag" vid Stora Skuggan, med ett digert programutbud kring naturens Hus samt presskonferens. Bland medverkande märktes Jens Wahlstedt, Margareta Krook (konferencier), Lil Terselius, Marie Göranzon, kyrkoherde David Holm m fl. Kyrkklockor ringde i 1 minut i Engelbrekts församling. David Holm planterade och välsignade Ekoparkseken som skulle få växa sig stark vid friluftsaulan i Stora Skuggan. Ekoparksmanifestet lästes upp av Margareta Krook. Krav på ett byggmoratorium framfördes i form av ett förslag till interimistiskt naturreservat för grönområdena inom Ekoparken. Hur gick det med riksdagsmotionerna då? Tre motioner fanns med på riksdagens bord i januari 1991. En från miljöpartiet rörde hela området Djurgården - Haga - Brunnsviken - Ulriksdal. Två andra motioner från (s) och (c) berörde Brunnsvikenområdet. Alla tre kretsade kring det framtida bevarandet. Risken var stor för avslag men i juni beslöts överraskande att motionerna skulle ut på bred remiss. Remissvaren gav ett starkt stöd för bevarande av det aktuella området som i takt med massmedias intresse kom att kallas Ekoparken även i remissammanställningen. För att trycka på ordnades olika aktiviteter. Projekt Ekoparken ordnade heldagsseminariet "Ekoparken - hot och möjligheter" 5 november i Naturens Hus, vilket hade lyckats samla alla viktiga kunskapare och beslutsfattare som allsidigt behandlade Ekoparks-problematiken. Detta visade sig bli ett mycket viktigt möte. En tjänsteman från miljödepartementet frågade bl a då länsstyrelsen och naturvårdsverket varför området inte var av riksintresse för friluftslivet och fick inte något bra svar. Detta tveksamma svar kanske spelade in i det överraskande beslut som skulle komma några veckor senare från regeringen. Åtminstone fick nog tjänstemannen inspiration till vilken kartbild som var lämplig. Uppvaktning av jordbruksutskottet den 19 november blev kanske också ett viktigt tillfälle. Kommittén för Gustavianska parken, representanter från de 22 föreningarna, ståthållarämbetet, Projekt Ekoparken WWF tyckte att vi gjort intryck på utskottet - med Göran Persson (s) i spetsen - som lyssnade noga på våra försök att belysa Ekoparkens värde. Sen slår regeringsbeslutet ner som en bomb två dagar senare. Görel Thurdin har tagit det uppseendeväckande beslutet att med stöd av en tidigare oprövad paragraf i naturresurslagen uppdra åt Stockholm och Solna att verkställa en samordnad planering för att tillgodose naturvårdens, kulturvårdens och friluftslivets intressen inom Djurgården - Haga - Brunnsviken - Ulriksdal. Områdets avgränsning blev Ekoparken utom Fjäderholmarna. Redovisningen skulle ske till Länsstyrelsen i Stockholms län senast 1 december 1992. Motionerna avslogs sen i december med anledning av regeringsinitiativet, men regeringen skulle återkomma till riksdagen och rapportera. Medias intresse under 1991 ger fortsatt god kamplust och eftersom media anammar "Ekoparken" i sina rubriker så blir det också ett skäl för namnet på folkrörelsen. Senare i december det året bildades interimistiskt "Förbundet för Ekoparken" (FFE). Mars 1992 hade Förbundet för Ekoparken sitt första årsmöte. Det blivande förbundet skulle få en rivstart som kamporganisation i massmedia. 1992 – ett hårt kampår Om år 1991 blev initieringsåret så blev 1992 kampåret. Den 4 februari gick finanslandstingsrådet Ralph Lédel (m) till attack mot föreningarna bakom Ekoparken och kallade dem odemokratiska och "mörkermän". Det visade sig att byggföretaget Skanska givit den moderata PR-firman JKL i uppdrag att undanröja Ekoparken som hinder för företagets projekt, främst Japanskrapan. Resultatet "Ekoparken - en kritisk granskning" presenterades den 4 februari av Lédel på en presskonferens på norrtullstomten (där Skanska ville bygga Japanskrapan). Även våra föreningsrepresentanter var närvarande. Sedan dess har de ledande moderaterna Elwe Nilsson, Ralph Lédel, Carl-Erik Skårman och Carl Cederskiöld slagits i främsta ledet för att stoppa ekoparksidén och sedan även motarbetat Thurdins arbete för skyddet som nationalstadspark. Efter denna hårda dust stod de 22 föreningarna rustade för att slutgiltigt bilda "Förbundet för Ekoparken, samverkande organisationer i Stor-Stockholm". Från och med nu blev Förbundet för Ekoparken (FFE) en stark faktor för alla exploatörer att kämpa mot eller blidka. En viktig uppgift blev att skärpa kommunernas första programutredning (med anledning av regeringsbeslutet). Den blev nämligen en uppräkning av 1 milj kvm möjlig byggyta istället för att visa hur ett bevarande skulle gå till. På det fullsatta samrådsmötet i Frescati var kampviljan inte att ta miste på, och även Länsstyrelsen gav bakläxa och menade att kommunerna missuppfattat uppgiften. En parallellorganisation till FFE, Kommittén för Gustavianska Parken bildas i augusti med särskilt intresse för Brunnsvikenområdet. Kommittén bildas av framstående kulturpersonligheter som Kerstin Dellert, Lars Gyllensten m fl. Sekreterare är den energiske Peter Schantz. Kommittén behövs, det är ett missilregn av projekt som drabbar Brunnsviken. Detta är också anledningen till att Ekoparkens Dag II arrangeras på Haga i september. Återigen ett digert programutbud med beriden högvakt mm. Tyvärr var det inte samma solsken som på Stora Skuggan, så Idlaflickorna frös. Hela tiden flyttas positionerna fram. När Projekt Ekoparken WWF ordnar sitt andra seminarium i Naturens Hus är det fullsatt och den här gången gäller det "Hur ska vi vårda Ekoparkens natur?" (1992-10-29). Men frågan är förstås fortfarande: Blir det något grönt kvar att sköta? Läger förvärras av att Dennisavtalet sluts under hösten och OS-Stockholm 2004 sätts i sjön. Dessa två projekt orsakar mycket debatt i massmedia och skriverierna om Dennis kommer att dominera Ekoparkens hotbild i flera år. Det krigas på många fronter samtidigt. Kommittén för Gustavianska Parken har engagerat landskapsarkitekten Sture Koinberg som visar visioner för landskapet i utställningen "Kring Brunnsvikens stränder", och flera välbesökta seminarier skapar ytterligare engagemang hos stockholmare som hittar till Konstakademien under november-december. Odd Engström var nybliven ordförande i Naturens Hus - där Projekt Ekoparken hade sitt säte - blev mycket intresserad av Ekoparken och beslutade sig efter en halvdagsexkursion att hjälpa till. Första insatsen blev att begära uppvaktning av kungens råd den 4 november. Uppvaktningen gick bra eftersom Dieter Strand i Aftonbladet i flera artiklar påpekat hoten mot Ekoparken. Den fågelintresserade Dieter hade fått blodad tand efter en exkursion vid Fiskartorpet. Med anledning av Dieters artikel "Hallå Kungen! De vill asfaltera din park" uttalar HM konungen den 29 november: "Det är glädjande att regeringen har givit Stockholms och Solnas kommuner i uppdrag att behandla Ekoparksprojektet med största hänsyn". Höjdpunkten massmedialt sett blir ändå den 7 december med TV1-Aktuellt Special: "Ä´ke det gudomligt - Ett år i Stockholms Ekopark". Miljöreportern Henrik Ekmans film skulle senare sändas flera gånger och dessutom få en uppföljning. Året som skildras är 1992 då det händer spännande saker både i politiken och naturen, vilket Ekman skickligt mixar ihop. Ekman blir så engagerad i området att han senare startar ett bokprojekt om Ekoparken tillsammans med Gunnar Brusewitz. I skrivande stund får jag höra att den blir utsedd till pandabok. Nationalstadsparken föds 1993 Odd Engström håller riksdagens intresse vid liv genom att han och Per Granstedt (c) lägger motion angående "Ekoparken som världsarv". Odd anför strax därefter en stark trupp bestående av bl a Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen, Ståthållaräbetet och Projekt Ekoparken för att uppvakta planminister Görel Thurdin. Dels för att informera, dels för att stötta. Uppvaktningen gick mycket bra. Thurdin kände sig uppbackad. Odd sa att han skulle bära Görel på sina raka armar om hon ror bevarandebåten i land. Odd konstaterar också att folkets demokrati inte har kunnat skydda de kungliga parkerna på samma sätt som den kungliga äganderätten gjorde före 1810. Uppvaktningen av länshövding Ulf Adelsohn och länsstyrelsens tjänstemän blev däremot bara ganska lyckad. Adelsohn är en svårare person att uppvakta, oberäknelig med klara åsikter fast motsägelsefulla. Han vill ha ett starkt skydd för Djurgården samtidigt som han vill ha Österleden och OS. Tiden börjar lida för kommunerna att komma in med sina program till Länsstyrelsen, 1 december var det sagt och nu är det januari 1993. Samordningen har gått dåligt mellan Stockholm och Solna (pga oenighet kring Japanskrapan), så Solna tar ett eget beslut, 25 januari. För Stockholm dröjer det ända till den 6 september. Dennismotståndet hårdnar alltmer och debatten i ABF-huset 28 januari blir livlig. Bengt Feldreich är debattledare och motorvägarnas fana bärs framför allt av trafiklandstingsrådet Elwe Nilsson. Ekoparksvänner och dennismotståndare börjar under året alltmer finna varandra. Kulmen nås senare den 17 november då en demonstration mot Dennispaketet samlar 5 000 personer varav ett stort antal kändisar; bl a har Maria-Pia Boëthius lagt ner att stort engagemang. En annan minnesvärd debatt handlar om Ekoparken på Konstakademin 11 februari, och där lärde professor Bengt Ehnström ut vilka insekter som lever i Ekoparkens ekar till bl a borgarrådet Monica Andersson. Under vården är det berguvparet i Hjorthagens gasverk - Karl-Edvard och Görel - som får det stora massmediala utrymmet. TV4 kör specialbevakning, och vid ringmärkningen av ungarna i maj är det ett massivt pressuppbåd. TV4:s tittare döper ungarna till Hedvig, Helge och Hoa. Senare under Vattenfestivalen inträffar ett allvarligt intermezzo. Berguvhanen Karl-Edvard hittas genomblöt och får vård på Skansen. Han släpptes i november under stor massmediabevakning. Han blev försedd med sändare vilket gav möjligheter att ta reda på hur han använder sin tid. Jag hittar av en slump en notis om "nationalstadspark" i DN och får idén att kontakta planminister Görel Thurdin (c) för en fågelskådarmorgon på fiskartorpstornet den 14 oktober. Thurdin accepterade och det blev efter ett tag trångt med alla massmediarepresentanter i tornet. Reportage i de fyra stora tidningarna. Detta möte gav oss båda ett gott samarbete för framtiden. Flyttningen av ekoparksprojektet från Naturens Hus till Riksmuseet gav mersmak när museet också satsade på utställningen "Ekoparken - i våra händer". Invigningen i december förrättades dels av riksmarsalken (för hovanställda) och två veckor senare av Görel Thurdin, Jens Wahlstedt, Eva Nordensom och Gunnar Brusewitz. Strax före jul gjorde Thurdin ett utspel om "nationalstadspark" (93-12-22). Årets julklapp, skrev Jan Falk i DN. Avgörandets år 1994 "Drömmen om en nationalstadspark går mot sitt förverkligande", säger Görel Thurdin i ett pressmeddelande (94-01-13). Hela regeringen står nu bakom propositionen om en nationalstadspark till våren. Norra länken ska byggas hänsynsfullt med statliga garantier, Väster- och Österleden får vänta. Detta utspel skedde i den fruktade proposition om statliga garantier för Dennispaketet som lades av kommunikationsdepartementet, men där Thurdin fick med en skrivning om "nationalstadsparken". Detta år skulle handla mycket om just Dennispaketet som blev den i särklass mest omskrivna frågan i stockholmstidningarna. Österleden hade länge bevaranderörelsens helhjärtade uppmärksamhet, men i takt med att Norra Länkens trafikplatser och dragning genom Bellevue och Storängsbotten fick allt tydligare konturer blev plötsligt motståndet fokuserat på denna trafikdel. Det är så mycket som präglas av allvar i bevarandearbetet så ibland måste stämningen lättas upp. Därför blev det möte på Royal Ecopark Club (94-03-10). En samling Ekoparksvänner av stor tyngd samlades i karl XI:s jaktstuga och kring ärtsoppa hemma hos Christer Lignell. Berguven Karl-Edvard från gasverket mittemot var först svårflirtad men gav till slut ifrån sig några dova hoanden, till bitr miljöminister Görel Thurdins stora glädje. Världsnaturfondens Jens Wahlstedt förrättade sedan dop av berguvhonan. Namnet? Görel förstås! Två månader senare fick Görel Thurdin (som nu var riktig miljöminister efter Johanssons sorti) ringmärka Ekoparkens ljuvliga berguvungar som döptes till Ferdinand (Boberg) och Ulla (Winblad). Stort massmediauppbåd som vanligt. Annars hade Görel ett drygt arbete att under våren snickra ihop propositionen om nationalstadsparken med sina främsta tjänstemän, främst Erik Casten Carlberg. För att entusiasmera alla aktörer ordnades en festkonsert för nationalstadsparken i slutet av april. I den fullsatta Jakobs kyrka fick Görel Thurdin lyssna på Håkan Hagegård, Gunnar Idenstam, Lena Willemark och Monika & Carl-Axel Dominique. Mycket lyckat. Arbetet flyter sedan stadigt. I början av juni blir det presskonferens i samband med en båttur i Ekoparken, och regeringen föreslår nu i en lagrådsremiss att Ulriksdal - Haga - Brunnsviken - Djurgården blir Sveriges första nationalstadspark. Sommaren gick i Ekoparkens tecken med cykelsafari och musikevenemanget "Bellman åter på Haga" (94-07-30-31). Ekoparkens dag IV vid Bellevue fick oförtjänt dåligt väder och ganska lite folk men däribland dock borgarrådet Monica Andersson och Olof Johansson (c) som talade för Ekoparkens väl. Vårt nyinrättade "Ekoparkens kapell" med Peter Ekberg Pelz premiärspelade i tidstypisk miljö på Stallmästargården. En del tog sig till evenemanget med båt och under hösten gick flera turer av stapeln inom programmet "vår kungliga Ekopark" som blivit ett nytt samarbetsprojekt mellan Projekt Ekoparken WWF och Stockholm sightseeing. Valresultatet i september gav en rödgrön röra och Dennismotståndarna ansågs allmänt ha gått framåt. Läget slutade med att (s), (v) och (mp) samverkade efter valet i ett 100-punktsprogram. Bedömare ansåg sock att (v) och (mp) förhandlat bort sin position och inte utnyttjat situationen att skrota Dennispaketet. Under resten av hösten togs mycket av det massmediala intresset över av Nätverkte vi som älskar Stockholm med Stiftelsen Stolta stad som motor. Främsta uppgiften blev till en början att göra en folkomröstningskampanj för att med 30 000 namn tvinga fram en folkomröstning om Dennispaketet. Folkomröstningskravet började dock blekna mot årsskiftet och istället blev kampen kring "Tredje spåret" genom Riddarholmen intensifierad. Folkmöten hölls varje måndag under vintern 94/95 vid den s k Bockfoten. Propositionen om nationalstadsparken mals sakta men säkert genom de politiska kvarnarna. Riksdagsbeslutet var inbokat 7 december och innan dess for bostadsutskottet på studieresa med buss genom den kommande nationalstadsparken. En trevlig resa med avslutande lunch på Stallmästargården, och kommunerna som var värdar gjorde sitt bästa för att övertyga ledamöterna om att det var staten som var den stora exploatören i området. För att ledamöterna skulle få en något rättvisare bild uppvaktade Förbundet för Ekoparken, Kommittén för Gustavianska Parken m fl utskottet för att försöka justera vissa saker i proppen beträffande gränser, statligt inflytande, trafikproblem mm vilket dock inte lyckades. Nu var ärendet så genomarbetat att det inte gick att rubba. Efter en kortare debatt som främst rörde kommunernas ansvar för den nya nationalstadsparken tog riksdagen beslut om att Ulriksdal - Haga - Brunnsviken - Djurgården blir Sveriges (och världens) första nationalstadspark. Förbundet för Ekoparken och Projekt ekoparken WWF gick samma dag ut med ett pressmeddelande: "Leve den nya nationalstadsparken, men kampen för Ekoparken fortsätter".